Jag sitter här vid en dator som laggar sönder och som är sjukt seg. Idag har min familj lyckats klanta till det igen. Jag berättar vad som hände.
Min kära adoptivmor Lordis ville komma bort från storstan en stund och hyrde en bil. En gammal, skruttig, ljusblå bubblanbil som lixom hoppar fram för att motorn är så kass.
Jag påpekade 32 gånger att den här bilen kan vi ju inte åka i, den kommer ju typ dö mitt på franska landsbygden. Men nejdå, ingen lyssnade på mej. Lordis bara skakade på huvudet och sa
- Lägg av Vikiing! Jag tycker den är urläcker, denhär bilen. Och dessutom så fick jag den för ett jättebra pris!
Så vi, familjen Bodílsdottir åkte iväg ut på landet. Alla var glada och bekymmerslösa förutom jag, som hade en magkänsla som sa: det här kommer inte sluta bra Viking!
Och vet ni va? Jo för det första så hade Gördis glömt kartan hemma, i badkaret av någon konstig anledning. Och för det andra så fick vi motorstopp, precis då mina adoptivmammor insåg att vi inte hade en blekaste aning om var vi var någonstans. Vi hade då kört 70 km/h i 3 timmar… alltså…. Hmm…eeh…21 mil! Genast började mammorna bråka om vems fel det var att de hade kört vilse. Jag bara tänkte ”vad var det jag sa?” men undvek att säga det så att det inte skulle bli ännu mera bråk. Jag tänkte istället logiskt. ” vad gör man när bilen pajat i ett främmande land mitt ute på landet?” . Man försöker hitta hjälp såklart (för den här familjen är helt invalid!). Så medans mammorna bråkade och Maeds satt och lekte med sina nyinköpta franska chokladfigurer, öppnade jag bildörren och klev ut. Det var jättevarmt, minst 87 grader… eller kanske 25… solen stod väldigt högt på himlen. Asfalten lixom rök av värme och överallt jag såg var åkrar och ängar. Och några får lite längre bort. Det var verkligen bondigt. Jag började gå fram på vägen mot en korsning lite längre fram. Jag tittade bak mot bilen och såg att mammorna fortfarande bråkade där inne… tur att dom har mej som ända har lite vett i skallen. Jag fortsatte att gå, men efter några meter höll jag på att få värmeslag. Jag tänkte att det var synd att jag inte hade tagit på mej mina Gucci shorts av äkta sammet. Men en äkta kämpe låter sej inte stoppas av värmen när han ska rädda sin familj från att sitta med en trasig bil på den franska landsvägen. Jag svängde höger i korsningen och kom in på en mindre grusväg som ledde fram till ett stort vitt hus med en lada bredvid sej. Runt om huset var, oväntat nog, åker. Och några vita läskiga kor. Eller nej, inte läskiga, jag är INTE rädd för kor. Jag har bara lite… respekt för dom. Det luktade nyklippt gräs och koskit. Jag fick syn på en medelålders tant i rutig klänning som matade ett par lösgående höns framför huset. Jag sprang fram till henne (snubblade nästan på en höna som kacklade argt tillbaka på mej) och hälsade artigt på henne. Hon presenterade sej som Charlotte och frågade vad jag hade på hjärtat. Jag berättade om min IQ-befriade familj och vårat lilla missöde, och frågade om hon kunde hjälpa oss. Hon skrattade, skakade på huvudet och mumlade något om turister. Men visst kunde hon hjälpa oss, hennes man var en förtidspensionerad bilmekaniker så han kunde säkerligen få bilen att starta. Dock var han och uträttade några ärenden för tillfället, han skulle komma tillbaka om 3 timmar. Så länge fick vi gärna titta runt här på bondgården, sa Charlotte. Hon hade just bakat baguetter som vi kunde få äta. ”MERCII!” sa jag och sprang och hämtade min adoptivfamilj. När ja kom dit bråkade mammorna fortfarande och Maeds satt och grät för hans chokladfigurer hade smällt i den franska sommarvärmen. Men jag fick dem genast på gott humör när jag berättade de goda nyheterna. Vi gick till bondgården och Charlotte visade korna och hönsen. Korna va typ asstora och lääski… nää asså dom va väldigt mesiga och fjuttiga, precis som jag trodde! Man kan ju inte vara rädd för de där fjantiga, djuren. Baguetterna var verkligen jättegoda och det är verkligen en mysig gård Charlotte och hennes man, Frank, har. Det är jättefint här på landet i frankrike. Mycket växtlighet och fina blommor och träd. Lugnt .och skönt är det också Charlotte sa att man kan odla massa olika saker i ett sånt här klimat. Dom hade faktiskt en liten vindruveodling här på gården, men dom gjorde sällan vin av druvorna. Det var tydligen lite för knepigt för deras smak. Charlottes man kom just hem, så han håller på och meckar med bilen just nu. Så snart kan vi åka in till Paris igen! Vad hade min familj gjort utan mej? Jag önska verkligen dom kunde lyssna mer på mej från första början, så sånna här små olyckor slapp hända. Fast egentligen blev det ju något väldigt bra utav det.. jag blev av med min koskräck… eller jag menar, jag blev polare med kossorna, de var verkligen sååå mesiga. Och sen blev Gjördis och Lordis sams igen, och hela familjen tackade mej och sa att jag hade verkligen varit smart när jag hämtade hjälp. Charlotte visade mej deras dator och sa att jag fick använda den. Den är inte helt tiptop men det funkar. Jag kan ju blogga från den1! Men nu ropar dom att bilen funkar så jag måste dra!
Kram kram Viking! (M.E)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar